Hej alla nära och kära, unga som gamla, vänner och bekanta.

Jag sitter i mitt rum i australien. Smaka på det. A-u-s-t-r-a-l-i-e-n.
För 20 dagar sedan satte jag mina små fötter i detta enorma land. Jag var inte nervös, jag var bara förväntansfull och lite, lite rädd för tullpersonalen. Under dessa 20 dagar har jag insätt vad som är viktigt i mitt liv. Jag har vuxit i mig själv och jag har nog också hittat en liten del av mig i denna förvirrade och stressiga värld. 
Jag är ingen person som direkt ångrar saker jag ger mig in i. Jag tror att allting har en mening och att man alltid finner något gott ur det. Jag har kommit till insikt att jag visst hade vissa förväntningar och förhoppningar på detta äventyr. Citat från min far "Du gjorde det i fel ordning. Du skulle åkt till Canberra innan New York. " Han hade/har så rätt!
Innan jag åkte var det många i min omgivning som tyckte att jag kändes vilsen. Jag blev rätt sårad och upprörd över deras sätt att uttrycka sig.
Idag, ca 1 månad senare, förstår jag vad dom menade.  Jag var vilsen. Jag kan inte bestämma mig om jag är mer eller mindre vilsen idag. Men en liten del av mig vill nog ändå säga att nej jag är faktiskt mer stabil nu än någonsin.

Jag försöker förgäves få ner allting i väskan. Det känns som den krympt sen jag åkte från Sverige.
Detta äventyr skulle vara i 7 månader. Detta äventyr varade i 21 dagar.

Jag är så stålt över mig själv att det var just JAG, Angelica Svensson, som satte mig på planet den 10 oktober 2012. Att det var just jag som fick lära känna denna fantastisk familj, att det var just jag som fått se en liten del av världen till. Jag är också så glad att det är just jag som sitter på planet hem till Sverige imorgon. Jag tror inte jag var redo för Australien egentligen. Och jag tror heller inte att Australien var redo för mig.

Längtan om att få resa och uppleva nya spännande saker kommer alltid att finnas kvar. Men nästa gång kommer de se annolundare ut.

Så gott folk, några sista ord.....
Tack än en gång för att ni följt mig via bloggen. För att ni stöttat mig och trott på mig.

Jag har insätt att man får misslyckas. Jag vill egentligen inte använda ordet misslyckas, för jag tycker absolut inte att jag gjort det. Jag har bara kommit till insickt med att just denhär gången, måste jag lita på magkänslan och just denhär gången var det inte rätt. Inte rätt tid att lämna mitt liv i Sverige för att för en sekund tro att det skulle vara bättre in a land down under.

Tack!
With lots of lots of love,
Angelica

Detta är ett utkast från den 30 oktober. Då jag fortfarande satt i Austalien.
Jag har befunnit mig i Sverige sedan den 1 november. Jag har överraskat mina nära och kära, hunnit besöka IKEA i älmhult, pratat, kramats och gosat med familjen. Och idag fyller mamma 60 och det ska firas! Jetlagen är enormt påfrästande. Jag lever på tidig morgon/förmiddagar och eftermiddagarna har jag fullt upp med att hålla ögonen öppna. Beslutet känns fortfarande enormt bra, jag är verkligen super nöjd med att vara i Sverige.
För er jag ännu inte hunnit se hoppas jag träffa på snart!

Än en gång, TACK tack tack tack!

Jag kunde inte vända på bilden, men här är iaf en redo Angelica för en lång färd hemåt.

 

Någonstans över jorden....

 

Love,
A